andjakt

Innan jag drar igång bloggandet på allvar tänkte jag gå igenom lite bakgrund. Typ; hur fan hamnade jag här nudå?!

Livet efter döden har jag trott på så länge jag kan minnas. Tro är egentligen fel ord. När jag var liten visste jag bara att det finns en plats som man kommer till när man lämnat livet, att det finns "spöken", att det finns änglar, att det finns en osynlig kraft runt om oss och innuti oss osv. Jag vet inte varför jag visste detta, men min tro var så stark att ingen kunde övertyga mig om motsatsen. Både vuxna och barn försökte få mig att ändra uppfattning men det var omöjligt. Även jag själv försökte ibland intala mig att det jag trodde inte var sant. Detta var ofta på kvällarna, när jag faktiskt kunde känna rädsla för det jag trodde på. Men inte ens jag själv kunde få mig att tro annat. Idag är jag så säker på min tro att jag blir lika överraskad varje gång någon säger att de inte tror på samma som jag. Dock respekterar jag all tro, så länge den ger människor trygghet, positiv vägledning och ett gott liv.

Det var inte förrän jag var runt 17 år som jag insåg att jag hade lyckats behålla min förmåga att känna av energierna från "andra sidan" och att jag faktiskt kunde göra något bra av det. Det var här som jag för första gången (som jag kan minnas) verkligen började kommunicera med någon som inte var i livet. Innan hade jag flytt så fort jag känt av något men nu började jag istället ta mig tid åt att lyssna. Efter denna insikt började en massa intressanta saker hända. Men det tar vi och pratar om en annan gång, tycker jag! 
Runt samma tid började jag även märka att jag hade ett speciellt band till djuren runt mig. Jag blev faktiskt överraskad själv, att jag förstod dem så bra. Dock var det där med djuren ingenting jag ägnade någon större tanke åt sen, inte förrän ganska nyligen. Mer om det en annan gång! ;)

Jag tror att alla människor föds med förmågan att kunna ta kontakt med andra sidan. Dock tror jag att många glömmer av den någonstans på vägen. Men jag har sett hur människor upptäcker den igen som vuxna. Min syster Marie är ett bevis på detta. Hon var nog ca 27 år när hon började märka av att hon känner saker. Dock tog det sin tid innan hon lät sig övertygas. Det är nog en ganska naturlig reaktion.
Ju mer man lär känna sin egen förmåga och vågar prata om den, desto fler människor runt om en kliver fram och berättar att de gör samma sak. De flesta av mina vänner har visat sig ha en eller flera förmågor. En del pratar om det, en del inte. Men det är skönt att ha såna människor runt om en. Såna som inte dömmer eller rycker på axlarna. Istället lyssnar dom och är intresserade. Det är jag bra tacksam för!

Kramar, Emmi <3