andjakt

Jag tänkte berätta lite om mitt nuvarande favoritmedium Jens.

Jag träffade Jens första gången för ett år sen, på en seans hemma hos en kompis. För er som inte vet vad en seans är så är det när man samlas ett gäng vänner och bekanta hemma hos någon och sen står mediet för underhållningen helt enkelt. Mediet tar kontakt med andar och gör även andra roliga och intressanta grejer.
Efter denna seans stannade jag och min syster Marie och pratade lite med Jens. Vi berättade om vårt "spökhus" ute på landet (som förövrigt varit med i Det Okända) och han ville jättegärna komma och kika på det. 

Några veckor senare samlades vi alla vid spökhuset; jag, min syster Marie, vår kompis Jenny, Jens och två av hans elever som han ville passa på att träna lite. Det blev en mycket givande dag. Medierna hade alla rätt när det gällde vårt spökhus och de fick även kontakt med ett par släktingar till oss som tittade förbi dagen till ära. En kille som bott i byggden för länge sen hälsade också på. Vi visste båda vem denne var och de beskrev honom på pricken.
Det var en lärorik dag och det var roligt att i lugn och ro få se hur dessa medier arbetar. Vi fick tom ett ljusfenomen, stort som en människa, på bild. Det ni! ;)

Tredje gången jag träffade Jens var precis innan sommarn. Jag och syster Marie (följeslagare i andlighet, som ni kanske förstår) for till honom för en privatsittning. En och en fick vi gå in och höra vad Jens hade att säga om oss. Det var ett otroligt intressant och roligt möte.
På min sittning fick Jens kontakt med en släkting till mig som jag aldrig mött eftersom hon gick bort innan jag föddes. Det tog ett tag innan jag listade ut vem han pratade om men sen gick det upp ett ljus och allt stämde in. Det hon hade att säga mig var att hon förstod den livssituation jag befann mig i just då och det var en enorm lättnad att få höra det.
Det var även på denna sittning som Jens visade hur otroligt rolig och lättsam han verkligen är. Han läste av min personlighet, mitt förflutna och mitt liv i nutid och allt stämde. Det råd han sedan gav mig gjorde att jag höll på att bryta ihop av skratt. Såhär löd orden: "Lek av dig i sommar, Emmi! Ha lite kul! Och du? Var en riktig bitch ärligt talat! Och framför allt: Var lite... lite... ja. Var lite SLAMPA!"

Där har ni Jens! Han är så grymt rolig. Han vet liksom vad han kan säga till människor utan att de tar det fel. Jag förstod precis vad han menade och det var ett givande samtal. 
Jens ska jag gå kurs hos när han drar igång igen och jag ser fram emot det enormt! Det blir liksom inte mystiskt eller främmande när han pratar om andlighet. Det är bara roligt och lärorikt! Han står med båda fötterna på jorden och är otrolig ärlig på ett kul sätt. Jag tror jag kommer få det skitkul på hans kurser, faktiskt. :)

Innan jag drar igång bloggandet på allvar tänkte jag gå igenom lite bakgrund. Typ; hur fan hamnade jag här nudå?!

Livet efter döden har jag trott på så länge jag kan minnas. Tro är egentligen fel ord. När jag var liten visste jag bara att det finns en plats som man kommer till när man lämnat livet, att det finns "spöken", att det finns änglar, att det finns en osynlig kraft runt om oss och innuti oss osv. Jag vet inte varför jag visste detta, men min tro var så stark att ingen kunde övertyga mig om motsatsen. Både vuxna och barn försökte få mig att ändra uppfattning men det var omöjligt. Även jag själv försökte ibland intala mig att det jag trodde inte var sant. Detta var ofta på kvällarna, när jag faktiskt kunde känna rädsla för det jag trodde på. Men inte ens jag själv kunde få mig att tro annat. Idag är jag så säker på min tro att jag blir lika överraskad varje gång någon säger att de inte tror på samma som jag. Dock respekterar jag all tro, så länge den ger människor trygghet, positiv vägledning och ett gott liv.

Det var inte förrän jag var runt 17 år som jag insåg att jag hade lyckats behålla min förmåga att känna av energierna från "andra sidan" och att jag faktiskt kunde göra något bra av det. Det var här som jag för första gången (som jag kan minnas) verkligen började kommunicera med någon som inte var i livet. Innan hade jag flytt så fort jag känt av något men nu började jag istället ta mig tid åt att lyssna. Efter denna insikt började en massa intressanta saker hända. Men det tar vi och pratar om en annan gång, tycker jag! 
Runt samma tid började jag även märka att jag hade ett speciellt band till djuren runt mig. Jag blev faktiskt överraskad själv, att jag förstod dem så bra. Dock var det där med djuren ingenting jag ägnade någon större tanke åt sen, inte förrän ganska nyligen. Mer om det en annan gång! ;)

Jag tror att alla människor föds med förmågan att kunna ta kontakt med andra sidan. Dock tror jag att många glömmer av den någonstans på vägen. Men jag har sett hur människor upptäcker den igen som vuxna. Min syster Marie är ett bevis på detta. Hon var nog ca 27 år när hon började märka av att hon känner saker. Dock tog det sin tid innan hon lät sig övertygas. Det är nog en ganska naturlig reaktion.
Ju mer man lär känna sin egen förmåga och vågar prata om den, desto fler människor runt om en kliver fram och berättar att de gör samma sak. De flesta av mina vänner har visat sig ha en eller flera förmågor. En del pratar om det, en del inte. Men det är skönt att ha såna människor runt om en. Såna som inte dömmer eller rycker på axlarna. Istället lyssnar dom och är intresserade. Det är jag bra tacksam för!

Kramar, Emmi <3