andjakt

Karl är den jag ska tacka för att jag verkligen fick upp ögonen för min mediala förmåga. Det var han som fick mig att bestämma mig för att detta är vad jag ska syssla med. Andlighet.

Jag var sjutton år när jag mötte denne ande. Min familj hade just köpt grannhuset och började renovera det ganska snart. Jag hade inte varit där inne sen jag var liten och när jag nu, många år senare, gick in där igen så fick jag en ordentlig överraskning. Jag kom inte längre än till farstun innan hans energier la sig över hela mig. Jag kände allt han kände just då. Detta var nog första gången jag verkligen vågade stanna upp och ta in det jag upplevde. Innan hade jag alltid blivit rädd när jag kände av energier, men nu, av någon anledning, var jag tillräckligt trygg i mig själv för att verkligen våga lyssna.

Det som fascinerade mig med detta möte var att jag nästan blev Karl. Jag kände mig som en man, jag kände mig äldre och jag kände av hans fysik och hans tankar. Jag kände mig kutryggad, trött, nästan lite desperat på något sätt och olycklig. Rent fysiskt mådde jag sämre. Jag fick svårt att andas, blev yr, kände tryck över bröstet och jag skakade i hela kroppen. Även lufttrycket runt om mig ändrades. Det var som att gå in i en vägg och bli en helt annan person.

Jag kunde inte stanna länge för att ta in allt detta. Jag klarade inte av att ta det jag kände utan ramlade nästan ut ur huset. När jag kom utanför dörren släppte allt. Jag drog ett djupt andetag för att få luft och jag kände mig som jag igen. Jag minns att jag vände mig om mot huset och undrade vad som just hade hänt. Att det var en ande jag mött fanns det inga tvivel om. Jag kunde inte förneka det, även om jag ville.
Här skulle jag enkelt ha kunnat göra valet att aldrig gå dit igen. Men att känna den desperation som han kände gjorde att jag bara inte kunde lämna honom. Jag skulle få mig en ordentlig funderare på hur jag skulle lösa allt. I bakhuvudet fanns det dock hela tiden en tanke på att jag ändå hade valet att bara ignorera allt. Men det valet skulle inte Karl låta mig göra.
Mer om det en annan gång... ;)